I torsdags for vi iväg till GBG för att ladda inför konserten på Ullevi på fredag kväll. Bokat rum även denna gång på Quality Hotell Panorama som ligger på Eklandagatan med promenadavstånd till Ullevi.
Efter det var det dags att gå ner till Ölstugan Tullen för att ta en öl och käka lite. Runt 18:15 gick vi tillbaka med hundarna till hotellet där de fick mat. Och sedan knallade vi de drygt 2 km ner till Ullevi för att ställa oss i kön in till Arenan.
Väl inne på arenan fick vi knata uppför ett antal rätt höga trappsteg till rad 26 och du kan tro att jag fick lite svindel. Väl på plats visar det sig att 10 cm av min stol upptas av en väldigt tjock kvinna till höger om mig vars väska slog till mig så fort hon rörde sig. Det var liiiite irriterande men that´s life ;). Här har vi den obligatoriska groupiebilden *S*.
19:30 var det sagt att konserten skulle börja men det tog säkert minst en timme så runt 20:30 drog den igång med rapparen Erik som höll igång ungefär i 20 minuter. Han kämpade väl men lyckades inte riktigt få med sig hela arenan.
Långt ifrån fullt ännu..
Så här såg scenen ut. Under hela konserten dök det upp rörliga bilder och grafik, jätteroligt att se.
Och Håkan levererar som alltid. Det är fullt ös, välarrangerat, samspelt och han är en underbar artist att titta på. Full med positiv energi och med humöret på topp. Att sitta i Göteborg, som jag alltid har älskat, på Ullevi, där alla stora artister har spelat det är en känsla som inte riktigt går att beskriva. Jag har sett Bruce Springsteen spela här och Michael Jackson. Tänk att våra svenska artister numer konkurrerar i den tunga ligan och fyller hela Ullevi. Helt makalöst! Glider sunt på små moln…
Och så här skriver GP dagen efter (alltså i lördags):
Under fredagskvällen dundrade Håkan Hellströms Rullande åska in över Ullevi för den första av två avslutande turnédagar. Med gäster som Erik Lundin, Silvana Imam, Ola Salo, First Aid Kit, LaGaylia Frazier, Eva Dahlgren och mamma Christina Hellström lyckades Håkan skaka om Ullevi – med hela 63 788 personer i publiken.
Det är tredje året stjärnan besöker Ullevi och spelningarna sätter punkt för en turné som bland annat besökt Berlin, Stockholm, Gävle, Umeå, Bergen, Bråvalla, Örebro, Karlstad, Borgholm och Malmö.
Håkan Hellströms resa är lång. I ena änden springer han över Lisebergshallens scen, likt ett stissigt barn på julafton, iklädd sjömanskostym och dåligt självförtroende. I andra änden moonwalkar han över hemstadens största arena med fullt fokus och rak rygg. Självsäkerheten har utplånat skavankerna. I kväll spelar han fotgitarr åt Simon Ljungman och bevisar att han visst kan sjunga.
”Vad är New York mot Gbg?” frågade huvudpersonen på Instagram. Jag undrar samma sak. Även om kanske 80 procent av alla besökare i New York och Berlin var göteborgare (tydligt på flygen dit) var det inte samma sak där, som när vi nu hyllar våra platser och gator precis bredvid dem.
Snöbollseffekten har gjort Rullande åska vild. Omöjlig att tygla. Håkan tar segerrundor på peacewalken. Vi kärleksbombar honom. Han är vår. Mer ikonisk än Poseidon, Gustav Adolf eller vem som helst av de där gubbarna. Trots det, eller kanske på grund av, är förväntningarna skyhöga. Vi behöver någonting som urskiljer kvällens konsert från de tidigare Ullevispelningarna.
För varje släpp har en ny skara beundrare värvats till Håkans fan club. I kväll är alla samlade. Tonåringarna, pensionärerna. Min mamma och pappa, som jag tvingat hit för att de äntligen ska fatta grejen, och de där personerna som mobbade mig och min bästis när vi iklädda mörkblå converse (på grund av Känn ingen sorg-omslaget, vad annars?) tragglade Kom igen Lena-ackord på musikklasserna i åttonde klass. Allt är förlåtet i kväll.
Ullevipubliken är lättflirtad. År 2017 handlar det inte bara om artisten Håkan Hellström utan om vad han skapar mellan oss. När nästan 65 000 personer skriker att man faktiskt måste dö några gånger innan man kan leva, känns livet lite lättare.
Raden ”Stockholm blir aldrig min stad” blir uppbackad med råge i en fenomenal version av Jag har varit i alla städer och i Valborg blir vi enda stor, ödmjuk mobb, där alla vill vara idioter så att ”du kan lägga din hand i min”. Överblommade Azaleadalen slår ut på nytt.
Ramlar exploderar. 17 år har gått och låten har blivit symbol för ett slags ohämmat dunka-i-ryggen-festande. Den har fått egna vingar, trasats sönder och blivit lika brötig som White Stripes Seven Nation Army. När introt drar igång blir folk som tokiga, i vanlig ordning. Kör oss vart du vill så fort du kan, Håkan. Vi är tusentals som vill sitta i bilen med dig. Men jag stannar nog här i kväll.
Vi bjuds på en del repriser. Mellansnacken är slitna, och versioner av låtar som En vän med en bil skiljer sig knappast från tidigare konserter. De biter inte. Men det spelar liksom ingen roll. Vad bandet framkallar från scen är oslagbart. I låtar som Brännö serenad bevisar Håkan att det fortfarande finns äkthet i musiken, nånstans i den karusell han befinner sig i. Hungern efter Håkans ord är omättlig. Han gestaltar de tidlösa krigen vi för med oss själva och omvärlden.
Vi håller andan i väntan på gästerna. Precis som på Stadion, lyfter First Aid Kit konserten med sina gästspel på 13 och bästa Rockenroll, blåa ögon. Ola Salos Calleth you, cometh I är varm och Eva Dahlgren gör ett fint framträdande i Det tog så lång tid att bli ung. Men det är inte utan att jag saknar någonting. Hoppet om Henrik Berggren på scen dör nångång när Otto knows remixen av Din tid kommer fyller arenan.
Hemmakärleken peakar i Känn ingen sorg för mig Göteborg. Den når högre än alla skyskrapor på hela Manhattan, staplade på varandra. När vi ändå är däruppe bland molnen så ska mamma Christina göra ett rörande gästande i Mind Games-gungande Du är snart där. Håkan hälsar sedan farväl med färgglada fyrverkerier, regn och ja, åska.
Fler bilder från konserten hittar du här.
Efter en lång hotellfrukost i lördags var det dags att ge sig av till föräldrarnas stuga i Årtorp utanför Tun. Det ligger cirka 2,2 mil utanför Lidköping. Det regnade resten dagen men eftersom min syster Kajsa med familj kom ut hade vi en underbar kväll i bästa familjeanda.
Vaknade på söndag morgon av att ”Pumlan” (läs Penny) ställde sig på mig och stirrade. Hon brukar göra det för att få uppmärksamhet. Oftast är hon bråkig 😛 eller så vill hon gå ut. Klockan var väl ungefär 05:30 så det var bara att ta på sig, sätta på henne kopplet och gå ut.
Efter frukost tog vi bilarna ner till Källstorp där föräldrarna har sin båt. Planen var att göra en utflykt till någon ö och där ta en fika. Det slutade med ett stopp på Björkö som ligger en bit ut längs Vänerslingan. Båda hundarna fick bada och även två av tre tvåbenningar passade på att ta sig ett dopp. Mitt första i år, det är riktigt usel statistik faktiskt.
Temperaturen var väl runt 17-18 grader och visst är det lite kallt innan man kommit i. Särskilt som det är berg och man måste skura upp så att man kan gå först för att inte halka och skada sig. Men så underbart när man väl kommit upp.
Stilstudie i hur Penny helt plötsligt slänger sig i, helt frivilligt, vattnet och simmar iväg efter något. STORT JUBEL UTBRISTER…
Lilla sötaste Pennypumlan ❤
Terrieristernas 